Vad var det jag sa?

På torsdag börjar jag jobba på mitt nya jobb! Jag är mycket nöjd och glad och stolt över att jag fått det och ser otroligt mycket fram emot att börja jobba igen. Avvaktar dock lite med att berätta vad det blir...

Vill istället skriva om mina tankar och känslor idag. När jag nu har varit arbetslös har jag självklart njutit av ledigheten som infallit i den varmaste aprilmånaden någonsin, men också varit ganska nervös för hur allt ska bli. Mannen har ju varit sammanbiten och inte helt nöjd med mitt avhopp, vänner frågar hur jag vågar säga upp mig "i dagens läge", mamma undrar dagligen om jag får nåt slags besked, barnen undrar vad jag ska göra och om jag ska börja jobba snart osv osv. Själv har jag suttit med alla dessa tankar och försökt ge sken av att jag är lugn och att allt ordnar sig. Dagligen har jag lusläst Platsbanken, Manpowers, Proffice mfl hemsidor och skickat in spontanansökningar till intressanta företag. Jag har testat mobilen som jag tycker har varit oroväckande tyst ibland, dubbelkollat att jag inte missat nåt i mailadressen när jag skickat in ansökningar och blivit mer och mer nervös för ekonomin. Jag har samtidigt flytt ifrån det genom att engagera mig väldigt mycket i idrottsklubbens aktiviteter och i politiken. Det har varit både roligt och jobbigt, men det har också medfört att jag lärt känna nya personer som inte pressar mig med alla dessa frågor och suckar om att jag nån gång borde nöja mig med det jag har. Istället har vi fokuserat på aktiviteterna och jag har känt mig behövd och sysselsatt med sånt som jag verkligen gillar att göra. Det är märkligt att folk så ofta skapar sig en bild av en person efter personens yrke och om nån väljer att sluta på ett jobb som man inte alls trivs med, då är man plötsligt konstig, eller i vissas ögon, helt galen. Jo, det är så, jag lovar! Människors miner har talat sitt eget språk när jag förklarat min situation. Tjatet om trygghet orkar jag inte ens kommentera. Däremot har jag en mycket stor lust att säga till er alla oroliga själar som skakat på huvudet och frågat hur jag egentligen tänkte när jag sa upp mig från det välbetalda, prestigefyllda chefsjobbet på det multinationella stabila företaget, att bättre självkänsla än jag har idag får man leta efter och gladare humör minns jag inte när jag hade senast. Hoppas ni andra också får uppleva känslan av att göra ett val för er själva och inte sitter kvar på era jobb som ni inte tycker om, med chefen som ni baktalar och arbetskamraterna som ni helst undviker privat.